Shopping

I lördags gick jag på stan och shoppade lite. Jag letade ganska länge efter ett par byxor som jag ville ha. De skulle vara svarta, tighta, stuprörsmodell – inte jeanstyg utan lite mjukare. Jag har haft ett par sådana för ett tag sen men de har blivit slitna jag ville ha likadana. Så kom jag till Vilabutiken och där var det lite folk och expediten hade tid att hjälpa mig. Hon plockade fram ett par som var jättebra, med hög midja. Efter att ha provat bestämde jag mig för att köpa dem. Jag hängde tillbaka alla par som jag provat men inte ville ha. Men så kom jag på att det paret som jag skulle köpa var lite väl långa i benen så jag tog fram ett par som var kortare och började jämföra. Tjejen i kassan hjälpte mig att mäta och jämföra och efter mycket om och men bestämde jag mig för det paret som var lite längre.

Jag betalade och tjejen la byxorna i en snygg pappkasse. Så gick jag vidare, jag skulle möta upp Christan och hans kompis Peter som också var på stan. Men innan jag mötte dem ville jag gå ner och hälsa på min kompis Kajsa som jobbar i en butik i samma galleria men på våningen under. Jag gick från Vilabutiken och innan jag åkte rulltrappan ner passerade jag ett café som var smockfullt av folk. (Vi försökte hitta ett café tidigare på dagen men det var verkligen fullt med folk överallt.) Jag vet inte hur det är med er, men vissa dagar tycker i alla fall jag att det kan vara lite jobbigt att passera en stor grupp människor som sitter och fikar och det känns som att ALLA tittar på en. Den här dagen gjorde det inte så mycket. Jag gleeeed förbi på mina höga klackar med min snygga Vila-påse i ena handen och kappan nonchalant lagd över armen. Låt dem titta, tänker man andra dagar. Det här var en sådan dag.

Jag kom ner till butiken där min kompis jobbar. Jag hann prata med henne en stund och sedan kände jag plötsligt att jag hade något mer än min kappa nonchalant slängd på armen. På den andra armen låg ett par byxor. Det andra paret byxor, med galgen kvar och allt. Pulsen steg märkbart och jag slogs av hur lätt det var att komma från en butik som en tjuv. Jag blev sådär fnissig igen och kunde liksom knappt gå tillbaka till affären. Men vad sjutton skulle jag annars göra.

Jag fick
Åka upp för rulltrappan igen,
Gå förbi alla på det där caféet
Gå in i Vila butiken
… som naturligtvis var alldeles full med folk och kön till kassan ringlade sig.

Larmet pep inte när jag gick ut. Men det pep när jag gick in. NATURLIGTVIS! Jag sa till kassörskan att ursäkta jag fick visst med mig ett par extra byxor. Hon var jätterar och sa att det gör ingenting det där har hänt mig också! Ja, säkert tänkte jag.

När Christian kom hem från jobbet i måndags berättade han att en kollega till honom suttit på det där galleria-cafeét och hon sa till sina kompisar: det där är ju Lotta, Christians tjej. Men hon har ju ett par byxor på armen, med galgen kvar och allt. Undrar om hon har snott… HAHAHA. Så fortsatte de fika. Sen sa hon, Men där är ju Lotta igen, på väg tillbaka till Vila-butiken. Christians kollega fick sig ett gott skratt, både när hon såg mig och när hon och Christan pratade om min shoppingrunda på måndagsmorgonen.

Det är roligt om man kan roa! =)