Förvirrad

Vi gav oss ut i skogen på en löprunda idag jag och Christian. Han skulle springa tio minuter efter mig sa vi och då skulle vi komma fram ungefär samtidigt. Jag hatar att bli omsprungen. Det spelar ingen roll vem som kommer springandes bakom mig, jag måste bara hålla den där personen på lagom långt avstånd bakom mig. När jag sprungit sex av de tio kilometrarna gjorde jag misstaget att kasta en blick bakåt. På alldeles för nära håll såg jag Christian och jag blev riktigt rädd, ungefär som om jag skulle vara jagad. (Christian berättade sen att han hade sett att jag ryckte till och fick stora uppspärrade ögon). Jag fick riktigt bråttom. Nu var det ingen lagom skön söndag-jogging-tur längre. Nu var det tävling. Roligt tänkte jag och blev lite fnissig och hade svårt till en början att inte börja asgarva och tappa fart på grund av det. Jag återfick i alla fall koncentrationen och jag kände mig snabb och smidig. Ungefär som en gasell.

När jag sprungit det absolut snabbaste jag kunde i två kilometer kastade jag ett öga bakåt igen och upptäckte att han började knappa in på mig. Till min stora förtret började vägen slutta uppför och mitt tempo började sacka av. Christian däremot kunde hålla samma snabba tempo som han gjort hela vägen och sprang snabbt och smidigt förbi mig. Jag skrek skitstövel efter honom men han fortsatte bara att springa. Gasellen i mig försvann lika snabbt som Christian sprang om mig och mina ben blev tunga och jag var inte ens säker på att jag skulle ta mig fram den sista biten. Jag hatar som sagt att bli omsprungen och det var på gränsen att jag stannade och vägrade springa längre. Jag tog mig fram men det var med nöd och näppe. Puh!

När vi stretchat en stund och var på väg tillbaka till bilen såg jag plötsligt en kvinna i femtioårsåldern som tittade på mig och utbrast: Men Lotta! Ja, tänkte jag och stirrade på henne och blev som paralyserad. Hon kom farande mot mig med utsträckta armar ungefär som för att omfamna mig. En bil kom körandes mot mig men jag flyttade mig inte, jag var som sagt fortfarande paralyserad. Det var ungefär som på film när ett kärlekspar möts och allting stannar upp och tystnar och musik hörs i bakgrunden. Nu var det inte kärlek som förorsakade paralyseringen. Orsaken till min förstelning var att jag på inga villkors vis kunde identifiera kvinnan. Och hon var så otroligt älskvärd. Jag gick igenom hela registret. Samtidigt bad Christian mig att gå åt sidan så att bilen skulle kunna passera. Å, tack för brevet fortsatte kvinnan. Vi stod ganska nära varandra nu. Ja, fysiskt, så hon tog mig på armen och klappde liksom om mig. Vi verkade stå varandra ganska nära över huvud taget, jag hade ju uppenbarligen till och med brevväxlat med henne. Bara det att jag plötsligt drabbats av tillfällig Alzheimers och inte kunde komma ihåg henne. Hur går det för dig nu, och hur har det gått med tanden? frågade hon.

Det började ringa en klocka någonstans långt bak i mitt huvud och plötsligt mindes jag! Det var tandsköterskan som var så snäll och hjälpte mig när jag hamnade i en konflikt med min tandläkare. Det var tandsköterskan som tog mitt parti och stöttade mig när samme tandläkare, i mitt tycke, var helt störd i huvudet. Jag skrev ett brev till henne och tackade. Den kvinnan var det och det kändes skönt när jag uppriktigt kunde börja vara trevlig tillbaka. Hur sjutton kunde jag glömma henne? Jag kände mig helt vilse! Obehagligt!