Förvirrad

Vi gav oss ut i skogen på en löprunda idag jag och Christian. Han skulle springa tio minuter efter mig sa vi och då skulle vi komma fram ungefär samtidigt. Jag hatar att bli omsprungen. Det spelar ingen roll vem som kommer springandes bakom mig, jag måste bara hålla den där personen på lagom långt avstånd bakom mig. När jag sprungit sex av de tio kilometrarna gjorde jag misstaget att kasta en blick bakåt. På alldeles för nära håll såg jag Christian och jag blev riktigt rädd, ungefär som om jag skulle vara jagad. (Christian berättade sen att han hade sett att jag ryckte till och fick stora uppspärrade ögon). Jag fick riktigt bråttom. Nu var det ingen lagom skön söndag-jogging-tur längre. Nu var det tävling. Roligt tänkte jag och blev lite fnissig och hade svårt till en början att inte börja asgarva och tappa fart på grund av det. Jag återfick i alla fall koncentrationen och jag kände mig snabb och smidig. Ungefär som en gasell.

När jag sprungit det absolut snabbaste jag kunde i två kilometer kastade jag ett öga bakåt igen och upptäckte att han började knappa in på mig. Till min stora förtret började vägen slutta uppför och mitt tempo började sacka av. Christian däremot kunde hålla samma snabba tempo som han gjort hela vägen och sprang snabbt och smidigt förbi mig. Jag skrek skitstövel efter honom men han fortsatte bara att springa. Gasellen i mig försvann lika snabbt som Christian sprang om mig och mina ben blev tunga och jag var inte ens säker på att jag skulle ta mig fram den sista biten. Jag hatar som sagt att bli omsprungen och det var på gränsen att jag stannade och vägrade springa längre. Jag tog mig fram men det var med nöd och näppe. Puh!

När vi stretchat en stund och var på väg tillbaka till bilen såg jag plötsligt en kvinna i femtioårsåldern som tittade på mig och utbrast: Men Lotta! Ja, tänkte jag och stirrade på henne och blev som paralyserad. Hon kom farande mot mig med utsträckta armar ungefär som för att omfamna mig. En bil kom körandes mot mig men jag flyttade mig inte, jag var som sagt fortfarande paralyserad. Det var ungefär som på film när ett kärlekspar möts och allting stannar upp och tystnar och musik hörs i bakgrunden. Nu var det inte kärlek som förorsakade paralyseringen. Orsaken till min förstelning var att jag på inga villkors vis kunde identifiera kvinnan. Och hon var så otroligt älskvärd. Jag gick igenom hela registret. Samtidigt bad Christian mig att gå åt sidan så att bilen skulle kunna passera. Å, tack för brevet fortsatte kvinnan. Vi stod ganska nära varandra nu. Ja, fysiskt, så hon tog mig på armen och klappde liksom om mig. Vi verkade stå varandra ganska nära över huvud taget, jag hade ju uppenbarligen till och med brevväxlat med henne. Bara det att jag plötsligt drabbats av tillfällig Alzheimers och inte kunde komma ihåg henne. Hur går det för dig nu, och hur har det gått med tanden? frågade hon.

Det började ringa en klocka någonstans långt bak i mitt huvud och plötsligt mindes jag! Det var tandsköterskan som var så snäll och hjälpte mig när jag hamnade i en konflikt med min tandläkare. Det var tandsköterskan som tog mitt parti och stöttade mig när samme tandläkare, i mitt tycke, var helt störd i huvudet. Jag skrev ett brev till henne och tackade. Den kvinnan var det och det kändes skönt när jag uppriktigt kunde börja vara trevlig tillbaka. Hur sjutton kunde jag glömma henne? Jag kände mig helt vilse! Obehagligt!

Fredag

Fredagar är alltid lite trötta, mysiga kvällar. Eller oftast i alla fall! Idag jobbade jag till halv fem och när jag kom hem hade Christian tvättat och tagit fram dammsugaren. Vi vilade en stund och sedan gick jag och handlade medan han dammsög. Till middag blev det lax, potatis, romsås och bönsallad. Därefter en Beckfilm i soffan med alldeles för mycket godis. Jag håller på att bli lite småförkyld igen och det är skönt att bara vara hemma och ta det lugnt! Imorgon ska jag träffa Johanna, vet inte riktigt vad vi ska göra men något mysigt blir det nog. På söndag ska jag och Christian träffa Sally, vi tänkte göra någon form av utflykt/picknick. Men det blir en ganska lugn helg, jag ska läsa en del tror jag. Läsa, skriva och kanske klistra in lite bilder i ett fotoalbum.

Sov gott och hoppas att ni får en bra helg!

Kram Lotta

Vardagsrummet

Nu har vi tagit upp ett matbord till vardagsrummet. Jag hade bordet i min etta förut. Skönt att ha lite mer sittplatser om vi får middagsgäster! Tidigare har vi bara haft barbord i köket och där går det inte att sitta så många. Vi fyndade en kista på Myrornas också, den var i ljust trä tidigare, men vi putsade den lite och betsade till mörk ek. Den fungerar som vardagsrumsbord nu. Jag har även fått en mysig hörna med min gungstol där jag ofta sitter och läser nu för tiden. I dag när jag kom hem från jobbet satte jag mig där med en kopp kaffe, ett äpple och tidningen. Efter att ha ätit mitt äpple minns jag inte vad som hände men det hade gått cirka tjugo minuter och tidningen var oläst och kaffet var lagom drickstemperatur. Det gick visst bra att sova där också! Det är rogivande att gunga och jag är glad att gungstolen kommer till användning. Den har mest stått orörd tidigare. Sa till Ann-Sofie att jag skulle lägga in några bilder på vardagsrummet, så de kommer här!

Nu ska jag leta fram någon bra bok. Har precis läst ut Gåtornas palats av Dan Brown. Kanske ska fortsätta med Änglar och demoner av samma författare, men problemet är bara att hans böcker är så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken när jag ska sova. I stället läser jag tills trötthetsgränsen har passerats och jag är övertrött och sedan kan jag läsa en stund till.

Men en liten stund kan jag läsa innan det är dags att gå och lägga sig!

Kram på er!
Lotta

Yes, Colgate

Det finns två saker som jag antagligen aldrig kommer att kunna byta ut, jag har försökt men det går liksom inte. Jag har testat att byta diskmedel mot andra, kanske mer miljövänliga och jag har testat att byta tandkräm mot andra, till exempel tandkräm på hälsokost samt billigare alternativ. Men det är lönlöst. Jag faller alltid tillbaka till Yes och Colgate. Pappa var likadan. Det är väl därifrån jag fått det. Han köpte alltid Colgate tandkräm och någon gång på åttiotalet tyckte han att det blev jobbigt när den röda Colgate-aluminium-tuben gjordes om till plasttub. Konstigt att jag minns det, men pappa var helt fast i Colgate-träsket. =)

Jag köper Yes och Colgate. Yes för att det är så drygt och räcker så länge och Colgate för att det smakar så gott. Och så är det två av alla saker som påminner om pappa så klart.

I går var det tre år sedan han gick bort. Jag saknar honom mycket! Det är konstigt att det gått så lång tid sedan jag träffade en person som jag tycker så mycket om!