Shopping

I lördags gick jag på stan och shoppade lite. Jag letade ganska länge efter ett par byxor som jag ville ha. De skulle vara svarta, tighta, stuprörsmodell – inte jeanstyg utan lite mjukare. Jag har haft ett par sådana för ett tag sen men de har blivit slitna jag ville ha likadana. Så kom jag till Vilabutiken och där var det lite folk och expediten hade tid att hjälpa mig. Hon plockade fram ett par som var jättebra, med hög midja. Efter att ha provat bestämde jag mig för att köpa dem. Jag hängde tillbaka alla par som jag provat men inte ville ha. Men så kom jag på att det paret som jag skulle köpa var lite väl långa i benen så jag tog fram ett par som var kortare och började jämföra. Tjejen i kassan hjälpte mig att mäta och jämföra och efter mycket om och men bestämde jag mig för det paret som var lite längre.

Jag betalade och tjejen la byxorna i en snygg pappkasse. Så gick jag vidare, jag skulle möta upp Christan och hans kompis Peter som också var på stan. Men innan jag mötte dem ville jag gå ner och hälsa på min kompis Kajsa som jobbar i en butik i samma galleria men på våningen under. Jag gick från Vilabutiken och innan jag åkte rulltrappan ner passerade jag ett café som var smockfullt av folk. (Vi försökte hitta ett café tidigare på dagen men det var verkligen fullt med folk överallt.) Jag vet inte hur det är med er, men vissa dagar tycker i alla fall jag att det kan vara lite jobbigt att passera en stor grupp människor som sitter och fikar och det känns som att ALLA tittar på en. Den här dagen gjorde det inte så mycket. Jag gleeeed förbi på mina höga klackar med min snygga Vila-påse i ena handen och kappan nonchalant lagd över armen. Låt dem titta, tänker man andra dagar. Det här var en sådan dag.

Jag kom ner till butiken där min kompis jobbar. Jag hann prata med henne en stund och sedan kände jag plötsligt att jag hade något mer än min kappa nonchalant slängd på armen. På den andra armen låg ett par byxor. Det andra paret byxor, med galgen kvar och allt. Pulsen steg märkbart och jag slogs av hur lätt det var att komma från en butik som en tjuv. Jag blev sådär fnissig igen och kunde liksom knappt gå tillbaka till affären. Men vad sjutton skulle jag annars göra.

Jag fick
Åka upp för rulltrappan igen,
Gå förbi alla på det där caféet
Gå in i Vila butiken
… som naturligtvis var alldeles full med folk och kön till kassan ringlade sig.

Larmet pep inte när jag gick ut. Men det pep när jag gick in. NATURLIGTVIS! Jag sa till kassörskan att ursäkta jag fick visst med mig ett par extra byxor. Hon var jätterar och sa att det gör ingenting det där har hänt mig också! Ja, säkert tänkte jag.

När Christian kom hem från jobbet i måndags berättade han att en kollega till honom suttit på det där galleria-cafeét och hon sa till sina kompisar: det där är ju Lotta, Christians tjej. Men hon har ju ett par byxor på armen, med galgen kvar och allt. Undrar om hon har snott… HAHAHA. Så fortsatte de fika. Sen sa hon, Men där är ju Lotta igen, på väg tillbaka till Vila-butiken. Christians kollega fick sig ett gott skratt, både när hon såg mig och när hon och Christan pratade om min shoppingrunda på måndagsmorgonen.

Det är roligt om man kan roa! =)

Förvirrad

Vi gav oss ut i skogen på en löprunda idag jag och Christian. Han skulle springa tio minuter efter mig sa vi och då skulle vi komma fram ungefär samtidigt. Jag hatar att bli omsprungen. Det spelar ingen roll vem som kommer springandes bakom mig, jag måste bara hålla den där personen på lagom långt avstånd bakom mig. När jag sprungit sex av de tio kilometrarna gjorde jag misstaget att kasta en blick bakåt. På alldeles för nära håll såg jag Christian och jag blev riktigt rädd, ungefär som om jag skulle vara jagad. (Christian berättade sen att han hade sett att jag ryckte till och fick stora uppspärrade ögon). Jag fick riktigt bråttom. Nu var det ingen lagom skön söndag-jogging-tur längre. Nu var det tävling. Roligt tänkte jag och blev lite fnissig och hade svårt till en början att inte börja asgarva och tappa fart på grund av det. Jag återfick i alla fall koncentrationen och jag kände mig snabb och smidig. Ungefär som en gasell.

När jag sprungit det absolut snabbaste jag kunde i två kilometer kastade jag ett öga bakåt igen och upptäckte att han började knappa in på mig. Till min stora förtret började vägen slutta uppför och mitt tempo började sacka av. Christian däremot kunde hålla samma snabba tempo som han gjort hela vägen och sprang snabbt och smidigt förbi mig. Jag skrek skitstövel efter honom men han fortsatte bara att springa. Gasellen i mig försvann lika snabbt som Christian sprang om mig och mina ben blev tunga och jag var inte ens säker på att jag skulle ta mig fram den sista biten. Jag hatar som sagt att bli omsprungen och det var på gränsen att jag stannade och vägrade springa längre. Jag tog mig fram men det var med nöd och näppe. Puh!

När vi stretchat en stund och var på väg tillbaka till bilen såg jag plötsligt en kvinna i femtioårsåldern som tittade på mig och utbrast: Men Lotta! Ja, tänkte jag och stirrade på henne och blev som paralyserad. Hon kom farande mot mig med utsträckta armar ungefär som för att omfamna mig. En bil kom körandes mot mig men jag flyttade mig inte, jag var som sagt fortfarande paralyserad. Det var ungefär som på film när ett kärlekspar möts och allting stannar upp och tystnar och musik hörs i bakgrunden. Nu var det inte kärlek som förorsakade paralyseringen. Orsaken till min förstelning var att jag på inga villkors vis kunde identifiera kvinnan. Och hon var så otroligt älskvärd. Jag gick igenom hela registret. Samtidigt bad Christian mig att gå åt sidan så att bilen skulle kunna passera. Å, tack för brevet fortsatte kvinnan. Vi stod ganska nära varandra nu. Ja, fysiskt, så hon tog mig på armen och klappde liksom om mig. Vi verkade stå varandra ganska nära över huvud taget, jag hade ju uppenbarligen till och med brevväxlat med henne. Bara det att jag plötsligt drabbats av tillfällig Alzheimers och inte kunde komma ihåg henne. Hur går det för dig nu, och hur har det gått med tanden? frågade hon.

Det började ringa en klocka någonstans långt bak i mitt huvud och plötsligt mindes jag! Det var tandsköterskan som var så snäll och hjälpte mig när jag hamnade i en konflikt med min tandläkare. Det var tandsköterskan som tog mitt parti och stöttade mig när samme tandläkare, i mitt tycke, var helt störd i huvudet. Jag skrev ett brev till henne och tackade. Den kvinnan var det och det kändes skönt när jag uppriktigt kunde börja vara trevlig tillbaka. Hur sjutton kunde jag glömma henne? Jag kände mig helt vilse! Obehagligt!

Fredag

Fredagar är alltid lite trötta, mysiga kvällar. Eller oftast i alla fall! Idag jobbade jag till halv fem och när jag kom hem hade Christian tvättat och tagit fram dammsugaren. Vi vilade en stund och sedan gick jag och handlade medan han dammsög. Till middag blev det lax, potatis, romsås och bönsallad. Därefter en Beckfilm i soffan med alldeles för mycket godis. Jag håller på att bli lite småförkyld igen och det är skönt att bara vara hemma och ta det lugnt! Imorgon ska jag träffa Johanna, vet inte riktigt vad vi ska göra men något mysigt blir det nog. På söndag ska jag och Christian träffa Sally, vi tänkte göra någon form av utflykt/picknick. Men det blir en ganska lugn helg, jag ska läsa en del tror jag. Läsa, skriva och kanske klistra in lite bilder i ett fotoalbum.

Sov gott och hoppas att ni får en bra helg!

Kram Lotta

Vardagsrummet

Nu har vi tagit upp ett matbord till vardagsrummet. Jag hade bordet i min etta förut. Skönt att ha lite mer sittplatser om vi får middagsgäster! Tidigare har vi bara haft barbord i köket och där går det inte att sitta så många. Vi fyndade en kista på Myrornas också, den var i ljust trä tidigare, men vi putsade den lite och betsade till mörk ek. Den fungerar som vardagsrumsbord nu. Jag har även fått en mysig hörna med min gungstol där jag ofta sitter och läser nu för tiden. I dag när jag kom hem från jobbet satte jag mig där med en kopp kaffe, ett äpple och tidningen. Efter att ha ätit mitt äpple minns jag inte vad som hände men det hade gått cirka tjugo minuter och tidningen var oläst och kaffet var lagom drickstemperatur. Det gick visst bra att sova där också! Det är rogivande att gunga och jag är glad att gungstolen kommer till användning. Den har mest stått orörd tidigare. Sa till Ann-Sofie att jag skulle lägga in några bilder på vardagsrummet, så de kommer här!

Nu ska jag leta fram någon bra bok. Har precis läst ut Gåtornas palats av Dan Brown. Kanske ska fortsätta med Änglar och demoner av samma författare, men problemet är bara att hans böcker är så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken när jag ska sova. I stället läser jag tills trötthetsgränsen har passerats och jag är övertrött och sedan kan jag läsa en stund till.

Men en liten stund kan jag läsa innan det är dags att gå och lägga sig!

Kram på er!
Lotta

Yes, Colgate

Det finns två saker som jag antagligen aldrig kommer att kunna byta ut, jag har försökt men det går liksom inte. Jag har testat att byta diskmedel mot andra, kanske mer miljövänliga och jag har testat att byta tandkräm mot andra, till exempel tandkräm på hälsokost samt billigare alternativ. Men det är lönlöst. Jag faller alltid tillbaka till Yes och Colgate. Pappa var likadan. Det är väl därifrån jag fått det. Han köpte alltid Colgate tandkräm och någon gång på åttiotalet tyckte han att det blev jobbigt när den röda Colgate-aluminium-tuben gjordes om till plasttub. Konstigt att jag minns det, men pappa var helt fast i Colgate-träsket. =)

Jag köper Yes och Colgate. Yes för att det är så drygt och räcker så länge och Colgate för att det smakar så gott. Och så är det två av alla saker som påminner om pappa så klart.

I går var det tre år sedan han gick bort. Jag saknar honom mycket! Det är konstigt att det gått så lång tid sedan jag träffade en person som jag tycker så mycket om!

Gamla ytligt bekanta

Sedan jag flyttade till Norrköping har jag stött på några gamla ytligt bekanta från Östersund. De har liksom jag flyttat hit. När vi bodde i Östersund kanske vi knappt hälsade på varandra, men bara för att vi alla nu är utbölingar på ny ort känner vi någon form av gemenskap. Ungefär som om man är utomlands och ser andra svenskar och hälsar och nickar i samförstånd bara för att man är just svensk.

För några år sedan träffade jag en person från Östersund och vi inte bara hälsade glatt på varandra, vi gick så långt att vi tog en fika tillsammans. Så bytte vi telefonnummer med löften om att snart höras igen och att fraser om att: det var ju så trevligt! Det var tre år sedan. För några dagar stötte jag på henne igen och vi båda utbrast: Meeeen heeeeeeeeeeeej! Å vad trevligt att se dig igen. Hur är det? Och bla bla bla. Så skulle hon gå och hon säger: det var jätteroligt att träffa dig, vi kan väl höras och det vore roligt att ses. Ja, vad kul svarar jag (och jag menar det faktiskt). Men jag har nog inte ditt telefonnummer fortsätter jag (jag har bytt telefon sen sist). Nej men det är lugnt säger hon, jag har ditt så jag hör av mig.

Jag stod bara lugnt och log. För det kändes ganska uppenbart att hon inte egentligen ville träffa mig. För det första har hon mitt nummer och skulle ju redan kunna ringa och för det andra så var hon inte jätteintresserad av att lämna ut sitt nummer. Det gör ingenting. Jag vet själv att det kan bli så ibland. Man tar upp telefonerna och ska byta nummer bara för att inse att båda parter redan har varandras nummer och så uppstår en liten pinsam tystnad då man kliar sig i huvudet och undrar vad nästa drag ska bli. Men det är ju så trevligt där, just då!

Jag – en PMS-häxa

Faktum är att jag känner mig olustig i kroppen. Jag skulle vilja skriva något roligt om att jag typ är en bitterfitta med pms-besvär. Men det känns inte riktigt som att det är något roligt och det känns inte direkt som att jag är speciellt rolig.

En vecka före mens ungefär är det precis som att hela mitt liv blir omkullkastat och saker och ting får en annan färg. Soffan i vardagsrummet till exempel som är vit i färgen och som jag vanligtvis är ganska nöjd med (skulle vilja ha en ny, men ingen kris) blir den här veckan så vansinnigt ful och smutsig. I vanliga fall tycker jag att det viktigaste är att träffa vänner, umgås med Christian och må bra, men just under den här veckan blir jag den slaffsigaste människan i världen och det viktigaste blir att städa. Ja, så en gång i månaden ungefär jagar jag Christian med dammsugare och är allmänt jobbig. Han väljer oftast att sätta på hög musik och göra en grovrengöring av badrummet. Då får han en stund i lugn och ro och jag blir lugnad av vetskapen att badrummet blir rent samt att jag slipper göra det själv. Det är bara ibland som jag avbryter honom med gråtattacker och diskussioner om att:

1 VI MÅSTE BÖRJA SPARA PENGAR NU!
2 VI MÅSTE VERKLIGEN KÖPA NY SOFFA, DEN HÄR ÄR SÅ JÄVLA FUL
3 VI MÅSTE SKURA GOLVET NU DET VAR LÄNGESEN!
4 KAN VI INTE GÖRA NÅGOT ROLIGT JAG ORKAR INTE STÄDA MER.
5 VI BORDE FLYTTA

Alla dessa punkter plus några till brukar avhandlas under en enda städdag (obs, bara när jag är en pms-häxa.)

Ärligt talat fattar jag inte att Christian orkar. Han inte bara står ut, han får mig faktiskt att förstå att han älskar mig även när jag är sån här.

Idag gick jag in på hälsokostbutiken och frågade om hon hade något mot pms och det hade hon så nu ska jag börja äta lite piller och förhoppningsvis må lite bättre under pms-veckan.

Damen ovanför

Så länge jag kan minnas har jag älskat att prata och umgås med äldre människor. När jag var riktigt liten ville jag ofta vara tillsammans med mamma och pappa och deras kompisar om de träffades. När jag blev äldre och var hemma hos mina kompisar kunde jag lika gärna sitta och prata med deras föräldrar. Så är det fortfarande, men jag saknar den äldre generationen i min omgivning. Det är inte heller lika ofta som jag träffar kompisars föräldrar och släktingar.

När vi flyttade ihop jag och Christian upptäckte jag att det bor en dam ovanför oss. Damen ovanför verkar väldigt rar och är en bit över åttio år. Det har blivit en del småpratande när vi har setts. Vid något tillfälle hjälpte jag henne i tvättstugan vid ett annat stannade vi i trappuppgången. Ja sånt där vanligt vardagssnack som man har med grannar som man faktiskt tycker är trevliga. Jag har vid några tillfällen utbrustit för Christian att hon är så himla mysig och man kanske kan adoptera damen till en liten extra farmor…

Precis innan semestern ringde damen ovanför på vår dörr. Hon undrade om det var vi som spelade så högt. Ja, sa jag. För vad skulle jag säga när vi precis då hade stereon på i rätt hög volym. Hon berättade att det var så jobbigt och att hon inte hörde tv:n på kvällarna och att hon alltid måste skruva upp så mycket. Artig som jag är bad jag så hemskt mycket om ursäkt, tackade för att hon kom och sa som det var och lovade bättring. Därpå kom jag på att vi nästan, nästan aldrig spelar hög musik. Och absolut inte på kvällarna.

Strax därefter bjöd vi vår fastighetsskötare, en synnerligen trevlig man i oidentifierbar ålder, på kaffe. Han fixade med trädgården och vi gick ut till honom. Så pratade vi om lyhördhet och vi berättade att damen ovanför tyckte att vi lät för mycket. Vår fastighetsskötare utbrast: Ni ska inte lyssna på henne… Alltså, hon hör saker. Bry er inte om det! Ni måste ju få leva och hon ska inte komma och klaga på er!

Ja, så åkte vi i lugn och ro på semester och när vi kom tillbaka mötte vi vår fastighetsskötare ute på gården. Han drog med oss in i trappuppgången och började viska med oss. Han hade stött på damen ovanför berättade han och till henne hade han sagt att ”Du ska inte klaga på Christian och Lotta. De är väldigt fina hyresgäster och jag kan inte tänka mig att de gör en massa oväsen av sig.” Hon blev ganska ilsk och svarade med att hon skulle flytta. Det tyckte han gott att hon kunde göra. Det hade hon tydligen hotat med fler gånger.

Tja, inte helt fel att ha en fastighetsskötare som tror så gott om en! Det är nog ingen risk att vi blir vräkta. Jag har inte längre några förhoppningar om mysiga fikastunder med damen ovanför. Det har snarare blivit så att jag i största möjliga mån försöker att undvika henne.

Fynd på Indiska

Häromdagen träffade jag Sally. Vi pluggade ihop och jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är snäll Sally. Hon har flyttat från stan och nu var hon alltså på besök. När vi sågs blev jag glad och lite flamsig. Ivrig att prata med henne och höra det senaste om hennes liv. Innan vi skulle gå och fika frågade Sally om vi inte kunde gå och titta på Indiska en sväng och det gjorde jag gärna. Jag strosade runt med henne och småpratade och hon skulle bara ha en liten väska till sitt pass och sina värdehandlingar eftersom hon skulle ut på en resa. Hon hittade en finfin väska. Så hittade hon ett bord med utförsäljning på liknande små väskor, men de var inte riktigt lika fina. Reabordet lockade i alla fall mig och jag började ivrigt titta bland de fina sakerna. Några dyra och några billiga. Som alltid när det är rea. Det var då jag hittade DET. Ganska stora askar utan lock i trä. Mörkt oljad ek. Precis som jag ville ha och den röda prislappen visade tio kronor. TITTA SALLY härjade jag. BARA tio kronor! Ja men vad ska du ha dem till och var ska du ha dem? JAG VET INTE MEN DE ÄR JU JÄTTEBILLIGA! JAG SKA KÖPA ALLA! Alla fyra? undrade Sally lugnt och log lite. JA! Så jag gick till kassan med fyra lådor balanserande i mina händer och var så där glad som jag kan vara när jag hittar riktigt bra fynd antingen till hemmet eller i klädväg.

En tjej som stod bakom kassan iakttog mig lite under tiden som jag gick till kassan. Hon undrade väl också vad jag ska med dessa till, men jag VISSTE att de skulle att göra sig någonstans hemma i alla fall. Lite nervös var jag för att det skulle visa sig vara dyrare och jag funderade på hur mycket jag skulle vara beredd att ge för dem. När jag var nästan framme vid kassan, med lådor travade upp till hakan, fnissig och förväntansfull säger hon, den där bakom kassan. URSÄKTA, men det där hör till vår inredning.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att Sally var med. Jag fortsatte att fnissa medan jag gick tillbaka med alla askar. Det kunde väl räckt med att jag tagit en med mig till kassan och frågat om priset. Sedan gick jag bort till ett hörn för att titta på DYRA taklampor, som för att visa att jag har råd, (fast jag egentligen inte hade det) och på något löjligt sätt försöka hålla masken. Jag fortsatte fnissa/skratta hela vägen ut från Indiska. Det var som sagt skönt att Sally var med och kunde skratta med mig. Eller åt mig.

Åkersjönbilder

På väg norrut!

Jag och Christian åkte upp till Önrun

Albin

Ann-Sofie, Håkan och Albin Jag och Eva-Lena

På utflykt till Ansättenscanyon

Oskar och Mattias har precis varit ute och åkt båt med Christian och Håkan

Vi åkte till en fäbod och fikade

Mamma med barnbarnen

Middagsdags!

Pragbilder

Christian vid minibussen

En lång resa så vi sov mycket! =)

Vi fick god mat och dryck hela veckan!

Många vackra byggnader i Prag!

Hela familjen Tidebrink!

Stadsvy, fotad av Mia
Jag och Christian med Prag i bakgrunden

Karlsbron

Sommarveckor

I en liten stuga som inte rymmer mer än en våningssäng och ett litet bord ska vi tränga ihop oss och sova i en vecka jag och Christian. I första anblicken känns det mysigt men när jag tittat runt i det lilla krypinet märker jag att det var längesedan det var bebott och det enda som bor där nu är spindlarna. Det är spindelnät i nästan varje hörn och jag vet att jag måste göra en ordentlig storstädning för att överhuvudtaget vilja sova där kommande dagar. Det är samma sak med storstugan där resten av familjen ska bo. Den är i stort behov av en grovrengöring och när allt är klart känns det mycket bättre.

Vi badar, springer, spelar fotboll, har vattenkrig i regnet, åker till vackra naturplatser, kollar på film, äter godis, busar med barnen, pratar, spelar spel, umgås… Att bara vara med min familj gör att jag känner mig väl till mods, stark och vacker. Jag får näring av dem.

Så ska vi åka därifrån vilket alltid jobbigt och ledsamt. Men den här gången är det lite lättare eftersom vi har nästan tre lediga veckor framför oss och vi ska åka vidare ner till Christians familj och senare till Prag. Jag vet att solen inte lyste hela veckan när jag var med min familj. Jag ser det på korten. Men det känns så. Ungefär som jag minns min barndomssomrar som så långa och soliga…

Efter en lång bilresa från Åkersjön till Tidaholm väntar en ännu längre minibussresa mellan Tidaholm och Prag. Ditresan delade vi upp i två sträckor och även om det är mycket tid i bil njuter jag av sitta still, se landskapet förändra sig och ägna tid till läsning, korsord, soudokko och musik. Det blir mycket flams och trams med Christians familj, mycket skratt.

Prag är en vacker stad. Jag tycker om att strosa där och jag tänker mycket på mamma och pappa då vi går där. De var där 1993 och jag vet att de båda tyckte om staden. Jag undrar var de gick vad de tänkte. Jag undrar vad pappa tyckte om, vad han fascinerades över. Säkert älskade han ölen, skrockade åt de löjligt billiga ölpriserna och skrattade åt att det var ekonomiskt lönsamt att dricka öl istället för vatten eftersom vattnet på restauranger ibland är tre gånger dyrare. Säkert gick han över Karlsbron med mamma och såg de vackra byggnaderna.
Pappasaknad
Mammalängtan.

Vi njuter av dagliga restaurangbesök och äter både lunchen och middagen ute. Skönt att bara kunna välja från en meny och slippa laga till själv.

Jag har haft en riktigt härlig sommar och jag tänker ha semester i två dagar till. Jag får se vad som händer i morgon. Nu ska jag gå och lägga mig, i morgon ska jag sova så länge jag vill och sedan ska jag gå och fixa lite presenter till Christian som fyller år på onsdag.

Sov så gott alla!

Tyskland

Nu har vi sovit en natt i Tyskland och nu åker vi vidare till Prag. Vi har ca 50 mil kvar. Jag har inte sett mycket av landet men det jag sett har varit bra. Som att man till exempel får provsmaka vinet innan man köper det. :-)

Snart i Tyskland

Nu är vi på färjan mellan Danmark och Tyskland. Vi har precis ätit lite och handlat lite godis. Resan går bra och snart får jag se Tyskland för första gången. Spännande!

På väg igen

Nu sitter vi i en minibuss på väg till Prag. Vi har haft en underbar vecka tillsammans med min familj i Åkersjön. Jag ska visa lite mer bilder sen men här är en bild på Oskar och Mattias. Vi har badat, slappat och varit i naturen. Att bara umgås med min familj är en energiinjektion för mig. Ni är fantastiska!

Östersund

Nu har vi nyss kommit till Östersund och vi är hos Eva-Lena i skrivandets stund. Jag sitter framför datorn med Mattias knäet och Oskar sitter bredvid och tittar ut genom fönstret. Jag ska fota dem och lägga ut bild på guldklimparna sedan! Eva-Lena ska snart bjuda på middag det vankas fisk, potatis, romsås och sallad. Mums!

Sundsvall

Nu är vi hos Albin, Håkan och Ann-Sofie! Vi kom hit i går och resan gick bra. Idag har vi bland annat varit på stan och fikat. Imorgon åker vi vidare till Östersund och där stannar vi till fredag då vi åker vidare till Åkersjön. Det känns som att jag redan varit ledig länge länge och det är skönt att ha semester. Vi fick väldigt god mat idag också som Ann-Sofie och Håkan tillagat. "Kyckling på Thailändskt vis", det var kycklingspett som marinerats i ingefära, vitlök, koriander, soja, honung och lime. Till det serverades ris, jordnötssås och en sallad med melon och nektariner. Jag kanske lägger ut receptet en annan dag. Medan maten lagades låg jag och vilade och lyssnade på Säkert. Det är semester det!


Hoppas att ni har det bra! Visst är han fin lilla Albin!!!

Semester!

Ja, äntligen är det semester! Jag har nog aldrig tidigare njutit av att ha så lång ledig tid framför mig. Tidigare har jag kunnat bli lite stressad av att inte "göra något nyttigt" osv. Jag har väl aldrig förr haft så mycket semester heller och om jag haft semester har den inte varit betald och då har jag inte kunnat njuta så mycket av den i alla fall. Nu har jag som sagt fyra veckor som jag kan göra precis vad jag vill med. Och jag ska tillbringa den mesta av tiden tillsammans med världens i särklass bästa pojkvän och jag ska dessutom tillbringa ganska mycket av tiden tillsammans med min fantastiska familj. Kan det bli bättre?

I kväll har vi firat in semestern med lax, romsås, färsk potatis, sallad och vitt vin. Därefter låg jag på soffan och viftade på tårna och tittade upp i taket och log och tänkte på mitt fantastiska liv. Christian kom och satte sig i fåtöljen bredvid och så bara satt vi ett tag och lyssnade på Foo fighters och kände in semestern.

Tack för en mysig fikastund igår Johanna! Jag ser fram emot morgondagen!

Rygg och mage

För några månader sedan köpte jag och Christian en ny säng. Två billiga resårbottnar från Ikea och en i mitt tycke ganska dyr bäddmadrass från ett annat ställe. Totalt gick sängen på ca 7500 kronor. Jag har ju haft en hel del ont i ryggen senaste halvåret så vi tänkte satsa på en bra säng. Bäddmadrassen är en fulvaritant av tempur. Men min rygg har inte blivit bättre. Jag har snarare haft ondare. Så i natt la jag mig på en madrass nedanför sängen bara för att utesluta att det är sängen som gör min rygg ondare. Ryggen känns faktiskt bättre idag! Jag har kunnat böja mig mycket mer obegränsat idag än vad jag gjort på länge! Så nu har Chrisitan en 180 cm bred säng tillgodo, medan jag ligger på en 80 cm smal säng i fotändan av sängen, som en tillgiven hund! =) Jag tror att jag testar att sova på golvet några nätter till, det kanske är bra med variationen... Förhoppningsvis har vi inte köpt helt fel säng. Och förhoppningsvis kan jag ligga och sova bredvid Christian snart igen. (Och förhoppningsvis hinner han inte vänja sig vid det enorma sänghavet!)

Igår blev jag frågad (för vilken gång i ordningen vet jag inte) om jag väntar barn... Jag väntar INTE barn. Det känns märkligt att det är så många som undrar och jag vet inte vad det beror på. Jag tycker inte att jag har gått upp i vikt. Visserligen sväller min mage upp en del när jag har ätit men inte så att det på något uppenbart sätt ser ut som att jag är gravid. Jag tycker att det är en fråga man ska vara försiktig med att ställa. Inte bara för att man som i mitt fall inte är gravid och faktiskt inte vill se gravid ut och faktiskt blir lite ledsen. Utan också för att om man nu skulle vara gravid kanske det inte är den där ytligt ytligt bekanta som man vill berätta det först för. Antagligen har man inte berättat för alla man vill berätta för än och då måste man antingen ljuga eller berätta för den där ytligt bekanta att man faktiskt ska ha barn. (Men mamma vet inget än...) Jag vet inte, kanske är jag bara känslig. Vad tycker ni? Frågar ni? Vad ska man svara när man blir frågad? Efter alla gånger jag har blivit tillfrågad nu har jag i alla fall insett att det inte är för att göra mig ledsen. Det har också fått mig att bestämma mig för att få tag i en läkare som kan ge mig hjälp kring vad jag kan äta för att slippa ha ond och svullen mage.

I morse var jag fruktansvärt trött! Jag trodde ett tag att jag skulle vara hemma från jobbet men jag tog mig iväg och jag har varit piggare idag än vad jag varit på hela veckan. Mina jobbarkompisar kände igen mig idag igen. Skönt att jobba hela veckan och gå på semester med flaggan i topp! Bara två dagar kvar!

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för. Jag lyssnar på Säkert och ska kanske baka bröd eller sticka en stund. Bara göra något som jag tycker om!

Jag ska tipsa er om en bok också; "Att välja glädje" av Kay Pollak. Den är för mig väldigt inspirerande och lärorik.

Må gott!

Försmak av semester

Jag och Christian har precis suttit i köket och druckit te och spelat Yatzy. Dessutom har jag ätit blåbär och vattenmelon. Det är en väldigt god kombination måste jag säga. Det kändes som semester och jag blev så glad av vår stund i köket. Men jag inser varje gång jag spelar spel eller kort att jag är en dålig vinnare och en dålig förlorare. Jag skrattar när jag vinner och tycker att det är sååå roligt. Jag är nog ganska retsam... Tur att Christian behåller lugnet! =) Jag fick vinna också!

Nu har jag bara fyra arbetsdagar kvar till min semester. Det är gött!!!

Sov så gott!

Dags att uppdatera! =)

Som studentpresent för några veckor sedan gav vi Pål (Christians bror) biljetter till Park sommar där Säkert, Salem al fakir och Moneybrother spelade. Säkert var bäst! Annika Norlin trollband mig i en timme med både sin röst och sin kjol. Hennes kjol var svart med glitter i och hon såg ut som en prinsessa! =) Har ni inte lyssnat på Säkert (sångerskan kommer för övrigt från Östersund!) så måste ni göra det, hon har fantastiska texter som går att lyssna till om och om igen!

I dag har vi slappat, läst, ätit godis och shoppat. Jag köpte en bikini som jag lovade Ann-Sofie att lägga ut här på bloggen. Den känns väldigt bra. Shortsen går ner till knäna och jag tycker det känns grymt bra att vara lite mer klädd än avklädd på stranden.
Vi har även hunnit med att bära ner en dörr till lägenheten. Den hade vi på vinden och hör till Christians förra lägenhet. Men hyresvärden har sagt att vi kan ta den och vi tänkte göra om den till sänggavel. Vi ska fixa till den lite men jag tror att det kan bli snyggt faktiskt. Våra tapeter i sovrummet är gula och jag är inte helt nöjd med det. Ska försöka få ommålat men tills dess tänkte vi fixa iordning så att allt annat i rummet är vitt. Allt för att få mer harmoni i rummet där man ska sova och komma till ro. =) Jag tror att det kan bli fint.
Det har varit en rolig helg. Den har gått snabbt eftersom vi gjort mycket. Träffade Karin, Carina, Kajsa och hennes kompis Tina i fredags och vi drack vin och åt på Fräcka fröken. Det var jättemysigt och roligt. En bra helg och nu har jag bara en vecka kvar tills jag går på semester! Härligt härligt!!!

Snart midsommar!

I helgen har vi varit i Tidaholm och firat Christians brors student. Det har varit en rolig och avkopplande helg! Vi ska dit till helgen igen och fira midsommar. Men i den här delen av Sverige är det inte direkt så att man kommer plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden för att drömma om den man ska gifta sig med. Nej, i den här delen av Sverige finns det fästingar. Små äckliga saker som bara väntar på att få hoppa på en och suga blod. Tänk er att ligga med huvudet på en massa fästingar. Usch! Christians familj har hund och han släpar in lite av dessa otäcka djur då och då. I fredags hittade Christians mamma en stooor blodfylld fästing på golvet som hon glatt visade för mig. Jag gick upp på rummet och Christian fick övertala mig länge för att få mig att komma ner igen. Han har ju så rätt, jag kan ju inte sitta inne hela sommaren och vad kan de små krypen egentligen göra mig? (Förutom att ge mig borrelia och Tbe...) Nåväl, blommor under huvudkudden för att drömma om min blivande behöver jag ju i alla fall inte. Jag lever mitt i drömmen tillsammans med min man. Inte gifta, men jäklar vad kär jag är, vad glad han gör mig och vad underbart det är att få dela livet tillsammans med Chris!

I dag har vi haft planeringsdag på jobbet. Ganska skönt att vara ifrån barngruppen ett tag och jobba med annat. Vi har bland annat varit på biblioteket och lånat Nalle Puh-böcker som vi ska använda oss av efter sommaren. Efter jobbet tvättade jag och pratade med Ann-Sofie en stund. Sedan kom Johanna hit och fikade. Skönt att träffa henne och prata en stund. Jag ska hjälpa henne att flyttstäda lite imorgon så jag får träffa henne då också! Härligt!


Nu åskar det. Jag ska tända lite lampor för plötsligt är här väldigt mörkt och därefter ska jag baka en kaksort. Jag tror det blir chokladkakor.


Å, måste visa en bild på min cykel. Jag älskar min cykel. Jag ler när jag cyklar och jag tar mig fort fram dit jag vill. I sommar vill jag cykla på många utflykter!

Grattis Ann-Sofie!

I dag fyller världens bästa Ann-Sofie år! Grattis på födelsedagen min älskade syster! Hoppas att du haft en härlig dag! Tack för att du finns och är så bra!
Älskar dig!

Puss och kram Lotta

En härlig helg i Sundsvall!

I helgen åkte jag till Sundsvall och överraskade Ann-Sofie. Hon fyller år den 16:e juni, men då kan jag inte åka dit eftersom vi ska på studentskiva i Tidaholm. Jag hade pratat med Håkan så han kom och hämtade mig på busstationen och sedan åkte vi hem till dem. Ann-Sofie låg och sövde Albin när jag kom. Hon tittade lite undrande ut mot hallen när hon såg mig. Hon tyckte att det såg ut som en kille och hon undrade vem Håkan släpat med sig hem när han bara skulle ut och köpa tidningen! =)

Hon blev väldigt glad när hon såg att det var jag i alla fall! Det var härligt att komma dit och träffa henne igen. Albin sov när jag kom men han vaknade snart och jag kunde inte låta bli att peta på honom och han fick sitta upp en stund och visa upp sig för sin stolta moster. Så fin han är! Jag kan inte med ord beskriva detta lilla underverk! Hans ögon är blå som en klarblå himmel, han har en smilgrop i sin högra kind och hans leende är det allra vackraste. Det är något speciellt att vara moster!

På lördagmorgon gick jag en promenad med Albin och Ann-Sofie och Håkan fick sova lite längre. Det var stekande hett redan klockan nio och när jag var på väg hem vid elvatiden var jag orolig att det var för varmt för Albin så jag gick och petade på honom stup i kvarten för att se att han andades och rörde sig. Jag är inte van vid så små barn! =)

Eva-Lena var också i Sundsvall, hon kom till oss och åt lunch på lördagen (Håkan hade gjort en jättegod vegetarisk paj) och sedan gick vi ut på stan. Jag hittade en jättesnygg klänning och så fikade vi på ett mysigt café. På vägen hem hade vi vattenkrig och jag fick en hel flaska vatten över mig. Ha ha det känns som att vi alltid har vattenkrig eller på annat sätt tramsar när vi träffas alla tre systrar. Jag har så sjukt roligt med dem!

Vi har skrattat, pratat, myst, kramats, ja mått gott! Jag trivs så himla bra med mina systrar! Det är lika roligt varje gång vi ses och lika tråkigt varje gång vi skiljs åt. Nu dröjer det i alla fall inte länge tills vi ses nästa gång! Den 30 juni döps Albin och då samlas vi igen! Då är Christian med också och mamma och Oscar och Mattias. Det blir ju underbart!!! Tack Håkan, Albin, Ann-Sofie och Eva-Lena för en jättemysig helg!!!

Sveriges nationaldag

I dag har Christians mamma, pappa, syster och bror varit här och hälsat på. Vi har haft en härlig dag! När de kom vid elvatiden drack vi kaffe och sedan satt vi och pratade en stund. Därefter gick vi på en promenad runt Motala ström. Det har varit solsken hela dagen! Några av oss beställde thaimat och några köpte kebab som vi tog med oss hit till oss och så åt vi på vår innergård. Skönt att ha någonstans att sitta även om en balkong eller egen uteplats skulle vara att föredra!

När Christians familj åkte gick vi ner på stan och köpte solskyddsfaktor och glass. Vi satt i gröngräset och åt glass och firade svenska flaggans dag tillsammans. =) Så gick Christian hem och jag gick en promenad till runt strömmen plus en extra sväng och nu är jag ganska trött i mina ben. =) Gick faktiskt en morgonpromenad också innan alla kom på besök så det känns som att jag gått hela dagen. Men det är skönt för ryggen. Bättre att promenera halva dagen än att vara stillasittande!

Christian är hos Peter och kollar på fotboll nu och jag har bakat kakor till Albins dop. Kolakakor. Mums! En sort bakad, sex sorter återstår. Det är jäkligt roligt och rogivande att baka. Jag blir motiverad till att kombinera ihop egna recept och prova mig fram. Ska inte improvisera allt för mycket inför dopet men det är kul att frångå recepten ibland. Så länge det är sött kan det ju inte vara äckligt! =) Jag har alltid varit en gottegris som föredragit efterrätt framför förrätt. Ibland skulle jag nog kunna skippa huvudrätten också och gå direkt till efterrätten.

Jag har nyss pratat med båda mina systrar också! Jag saknar er sjuuuukt mycket!

Nu ska jag gå och lägga mig. Klockan är snart halv elva och jag ska upp klockan fem imorgon!
Sov gott!

Sommarvecka i Åkersjön

Vi har bokat en stuga i Åkersjön! Vi ska vara där hela familjen en hel vecka i sommar. Det känns så fantastiskt skönt! När vi var små var vi där mycket och jag har härliga minnen med mina systrar, mamma och pappa. Pappas kusin som var bosatt i Stockholm hade en stuga som vi tillbringade nästan varje helg i. Jag tyckte att det var så befriande att komma från stan och bara få vara mig själv en stund. De senaste åren har jag skrivit mycket om mig själv, bakåt i tiden och jag kallar mig själv för Sara. För ett tag sedan skrev jag faktiskt om Åkersjön och den tiden. Så här var det då…

1993
Det finns inte en tillstymmelse till något ledigt utrymme i bilen. Bagageluckan är fylld från golv till tak, i baksätet trängs Sara med sina systrar. De ska åka till sin fjällstuga över helgen. Det spelar ingen roll hur länge de ska vara borta, bilen fylls alltid till bristningsgränsen. Sara älskar verkligen att åka dit. Hon tycker inte om att säga till sina kompisar att hon vill följa med sin familj, enligt många är det lite töntigt att umgås med familjen. I stället säger hon att hon måste följa med, hon får inte stanna hemma. Hennes bästis Linn vill alltid att hon ska stanna hemma och sova hos henne. Ibland frågar Sara sin mamma om hon får stanna kvar i stan, men det är som att mamma märker på henne att hon faktiskt inte vill. Egentligen borde hon väl säga som det är till sina kompisar men hon är så rädd att hamna utanför. Hon vet ju att den som är borta är den man pratar om. Därför vill hon vara så lite konstig som möjligt. Då kanske de inte har så mycket att säga om mig, tänker hon.

En gång när Sara frågade mamma om hon fick stanna hemma var hon på väg att säga att Sara fick det om hon ville. Då tårades Saras ögon. Hon kände verkligen inte för att vara utan familjen hela helgen. Då tog mamma tillbaka det, sa att hon minsann tyckte att Sara skulle följa med. Så fick det bli.

Ofta står Linn i närheten när Sara ska fråga mamma om hon får göra något. Men de har utvecklat en tyst kommunikation, mamma förstår när Sara inte vill något och då säger hon nej. Ibland frågar hon mamma om de inte kan flytta till stugan. Hon vill ha kor och hästar och kanske några får. Det vore så skönt att slippa allt.

Kvällspromenad i Rhododendrondalen

Det finns ett promenadstråk längs Motalaström i Norrköping. Vid ett ställe har det planterats Rhododendron och platsen kallas Rhododendrondalen. Det är lika vackert där som det låter. Jag har varit trött idag och på konstigt humör, men efter promenaden med Christian känns det bättre. När vi kom hem satte vi oss i soffan och drack te även det gjorde mitt humör bättre!

Han gör mig glad!

En fika i solen

Jag sitter för mig själv på ett café och att fika själv är en fröjd. Det har varit en innehållsrik vecka. Framförallt med tanke på att jag tidigare varit sjuk och slappat ganska mycket. Nu har jag fikat med kompisar, tränat, promenerat, tvättat… Tiden för mig själv har inte riktigt räckt till och nu njuter jag av att sitta ner och dricka en kopp kaffe.

Jag har blivit tillfrågad om att sjunga på Albins dop. Jag, sjunga inför publik. Det är nu det börjar, erbjudandena börjar trilla in och man kanske kommer att bli ”upptäckt”. =)

Problemet är bara ATT JAG INTE KAN SJUNGA! Senaste gången jag sjöng offentligt var väl i luciatåget på mellanstadiet någon gång. Jag stod placerad bredvid min bästa kompis och när jag skulle läsa en dikt blev vi båda så nervösa och skrattade hysteriskt mycket. De som känner mig vet att jag skrattar högt. Ibland lite för högt. Min kompis skrattade högre. Vi kunde inte sluta och till sist började jag gråta för att jag skämdes så mycket. Jag vågade inte titta på någon i rädsla för att börja skratta igen, eller för att någon skulle se mina tårar. I stället stirrade jag stint in i ljuset jag hade i handen och följden blev att jag nästan svimmade.

Jag vet inte om Ann-Sofie är medveten om vad hon gett sig in på då hon bett mig att sjunga… Men tanken är att vi tre systrar ska sjunga tillsammans och det vore roligt!

Att bli upptäckt förresten. Det var något jag ibland dagdrömde om som yngre. Jag ville nog bli såpaskådis eller modell. Jag visste att jag inte hade utseendet med mig för att bli modell, men jag skulle väl kunna passa för något tänkte jag. Så en dag blev jag stoppad på stan av några unga tjejer och de började: ”jo, asså. Vi tänkte bara fråga…”
Nu kommer det, tänkte jag och sträckte på mig.
”kan du köpa ut lite sprit till oss?”
nej, det kan jag inte, sa jag (kanske lite surt) och gick därifrån.
Jag berättade inte att jag inte hade åldern inne för att gå på systembolaget. Det var ju inte direkt något modellerbjudande, men jag såg i alla fall vuxen ut.
Nu för tiden hoppar jag jämfota av glädje vid de få tillfällen jag besöker systembolaget och måste visa legitimation.
Detta ständiga bekräftelsebehov!

Jobb och träning

I dag har jag tränat med Johanna! Det var härligt att få umgås samtidigt som vi gjorde nytta. Oftast brukar jag träna själv så det var verkligen bra med omväxling. Min sjukgymnast har gett mig ett träningsprogram som jag försöker att göra två gånger i veckan och min annars så onda rygg börjar kännas bättre och bättre! Det gör att träningen känns än mer motiverande och jag är glad över att hitta sätt att undvika ständig värk.

Jag slutade klockan ett idag. Väckarklockan ringde fem så det har ändå varit en lång dag. Lång men bra. Vi har varit ute nästan hela dagen idag. Vi har firat förskolans dag och barnen har suttit på filtar i gröngräset, vi har grillat korv, ätit rabarberpaj och druckit saft. Politiker tycker att vi ska dra ner på sockerintaget på förskolorna och många skulle nog storkna om de sett kosthållningen idag. Visst, jag håller med. Det är bra och till och med nödvändigt att lära barnen att äta bra och näringsrik mat. Men ingenting får gå till överdrift och jag tycker att det är bra att få göra undantag och festa till vardagen lite ibland.

Det är fint här i Norrköping nu. Syrenerna blommar, det doftar gott och fåglarna kvittrar. Utanför sovrumsfönstret har vi ett fågelbad och det är underhållande att titta på alla fåglar som badar. Det är ett väldans liv där ibland!

Christian är sjuk, han är riktigt hängig och har feber, ont i halsen och hosta. Jag försöker pyssla om honom så gott det går och köper glass och godis till honom. Jag tycker att man måste äta sånt när man är sjuk. Det påskyndar liksom tillfrisknadsprocessen! Eller? Antagligen inte, men det gör det lite lättare att vara sjuk! Både Christian och Håkan blev sjuka efter Östersunds-vistelsen. Oskar var rejält hostig och smittade väl ner dem. Jag och Ann-Sofie verkar ínte vara riktigt lika klena! =)

Ha det så bra! Kramar!

Helg i Östersund

Det här är min systerson Albin! Han är fyra månader och vi träffade honom när vi var hemma i Östersund i helgen.

Helgen har varit snabbgående!
Vi hade ju så många dagar, vi skulle ju hinna göra så mycket och vi skulle ju hinna vila så mycket. Så svischade dagarna bara förbi och det kändes som om vi åkte därifrån lika fort som vi kom dit. Visserligen hann vi göra ganska mycket. Vi var ute och lekte med Oscar och Mattias, vi busade med Albin. Vi gick ut i skogen och grillade korv och vi hälsade på släktingar. Det blev mycket tid till barnen och mindre tid till de vuxna. Eva-Lena träffade jag knappt alls. Hon åkte till Sundsvall med jobbet. Ann-Sofie och Håkan kändes det inte heller som om vi hann prata så mycket med. Inte mamma heller.

Det var en annorlunda hemvistelse, där jag knappt var ”hemma” utan bodde hos Eva-Lena och var barnvakt. Men det var ändå mysigt att träffa alla. Det blir rörigt när vi är så många och när vi har så många viljor men det är som sagt härligt att se och vara i närheten av familjen. En natt sov jag och Christian hos mamma. På morgonen sov jag väldigt djupt och jag vaknade av att mamma kramade mig. Det var bra! Jag hann inte prata med Ann-Sofie så mycket som jag ville, men en liten stund fick jag ligga bredvid henne i mammas säng och prata med henne och äta upp nästan alla mammas halstabletter. Det var mysigt! Hos våra släktingar hoppade vi studsmatta och där hoppade jag och Ann-Sofie och vi skattade så mycket att jag nästan kissade på mig! Det var roligt!

Tiden räcker inte till alla när man bara åker upp lite då och då. De är min familj, den bästa familj man kan ha och jag skulle vilja ha dem i samma stad.

Nu har helgen återgått till vardag med jobb, träning och andra vardagsting. Nyss var jag på en promenad med en kompis och snart ska jag gå och lägga mig. Tänkte krypa ner i sängen och fortsätta med min Harry Potter bok.

Tandläkarbesök och hundtankar

Ännu en dag hemma. Men det börjar gå åt rätt håll nu och jag känner mig piggare och piggare. Ute har det också spruckit upp och solen skiner! Har varit inne hela dagen förutom en liten tur till tandläkaren. Jag drog en tand förra veckan och den har blivit inflammerad så nu går jag dit varje dag så att han får spola rent. Igår när jag var där fick jag antibiotika också, så nu ska jag väl bli frisk!

Att dra ut en tand är inte helt kul. Det kostar pengar, det gör ont och det känns lite tomt. Jag har alltid varit rädd om mina tänder och jag tandtrådar varje kväll, borstar noga och försöker att inte småäta. Likförbannat händer det! Men faktum är att jag aldrig har varit så tacksam över mina tänder som jag är nu. När jag gick till tandläkaren idag tänkte jag på hur glad jag är att resten av mina tänder funkar så bra som de gör. Nu ska jag fortsätta ta hand om dem och när jag blir frisk ska jag införskaffa en riktigt mjuk och behaglig tandborste, min tandläkare sa att jag borstar för hårt, och sedan ska jag ta hand om dem extra noga varje dag. De ska ju hålla resten av livet.

I närheten där vi bor finns en bilhandlare och bilhandlaren har en hund. Jag är inte speciellt van vid djur och det brukar ta ett tag för mig att fatta tycke för olika husdjur. Men den här hunden är något alldeles extraordinär. Han brukar ligga på trottoaren utanför bilhandlarens kontor och så går han några meter åt vardera håll på trottoaren. Han går aldrig speciellt långt. Själv går jag alltid över på den sidan av vägen för jag hoppas att jag ska få träffa hunden. Ibland ser jag honom på avstånd och hur jobbig dag jag än har haft så spricker jag alltid upp i ett leende när jag ser honom. Så ser han mig och kommer springandes, viftandes på svansen. Och hur bråttom jag än har så stannar jag alltid till en extra stund och klappar, kliar bakom örat och pratar en stund. Det är en väldigt speciellt fin hund, lite brun-grå-vit-fläckig. Har ingen aning om vad det är för ras.

Nu har jag inte sett honom på några dagar, men idag när jag kikade in på bilhandlarens kontor, dörren står alltid öppen, såg jag bara en liten miniatyr av den-extraordinära-hunden. Jag har sett den lilla förut och den har hoppat upp på mig, jag har klappat och kliat bakom örat och pratat lite med den, och jag tycker om den också. Men jag saknar att mötas av den stora extraordinära hunden och jag hoppas att jag får se honom igen!

Förkyld och regn

Måndag, med regn ute och förkylning inne. Bättre kan veckan starta! Jag får se fram emot helgen då jag och Christian åker upp till Östersund och träffar mamma, systrarna och syskonbarnen! Längtar!

Det har varit många förkylningar den här terminen. Eftersom jag jobbar på förskola är det väl ganska naturligt att bli sjuk titt som tätt, i alla fall första tiden. Lik väl är det frustrerande och irriterande att gång på gång bli sjuk. Det känns som att jag sätter mina kollegor i klistret och att de måste jobba extra hårt alla gånger jag är borta.

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen och fortsätta lösa mina korsord och sudoku och lite senare får jag smaska på vindruvorna som finns i kylskåpet!

Ha en bra dag!

Lotta