Sedan jag flyttade till Norrköping har jag stött på några gamla ytligt bekanta från Östersund. De har liksom jag flyttat hit. När vi bodde i Östersund kanske vi knappt hälsade på varandra, men bara för att vi alla nu är utbölingar på ny ort känner vi någon form av gemenskap. Ungefär som om man är utomlands och ser andra svenskar och hälsar och nickar i samförstånd bara för att man är just svensk.
För några år sedan träffade jag en person från Östersund och vi inte bara hälsade glatt på varandra, vi gick så långt att vi tog en fika tillsammans. Så bytte vi telefonnummer med löften om att snart höras igen och att fraser om att: det var ju så trevligt! Det var tre år sedan. För några dagar stötte jag på henne igen och vi båda utbrast: Meeeen heeeeeeeeeeeej! Å vad trevligt att se dig igen. Hur är det? Och bla bla bla. Så skulle hon gå och hon säger: det var jätteroligt att träffa dig, vi kan väl höras och det vore roligt att ses. Ja, vad kul svarar jag (och jag menar det faktiskt). Men jag har nog inte ditt telefonnummer fortsätter jag (jag har bytt telefon sen sist). Nej men det är lugnt säger hon, jag har ditt så jag hör av mig.
Jag stod bara lugnt och log. För det kändes ganska uppenbart att hon inte egentligen ville träffa mig. För det första har hon mitt nummer och skulle ju redan kunna ringa och för det andra så var hon inte jätteintresserad av att lämna ut sitt nummer. Det gör ingenting. Jag vet själv att det kan bli så ibland. Man tar upp telefonerna och ska byta nummer bara för att inse att båda parter redan har varandras nummer och så uppstår en liten pinsam tystnad då man kliar sig i huvudet och undrar vad nästa drag ska bli. Men det är ju så trevligt där, just då!
måndag 27 augusti 2007
söndag 26 augusti 2007
Jag – en PMS-häxa
Faktum är att jag känner mig olustig i kroppen. Jag skulle vilja skriva något roligt om att jag typ är en bitterfitta med pms-besvär. Men det känns inte riktigt som att det är något roligt och det känns inte direkt som att jag är speciellt rolig.
En vecka före mens ungefär är det precis som att hela mitt liv blir omkullkastat och saker och ting får en annan färg. Soffan i vardagsrummet till exempel som är vit i färgen och som jag vanligtvis är ganska nöjd med (skulle vilja ha en ny, men ingen kris) blir den här veckan så vansinnigt ful och smutsig. I vanliga fall tycker jag att det viktigaste är att träffa vänner, umgås med Christian och må bra, men just under den här veckan blir jag den slaffsigaste människan i världen och det viktigaste blir att städa. Ja, så en gång i månaden ungefär jagar jag Christian med dammsugare och är allmänt jobbig. Han väljer oftast att sätta på hög musik och göra en grovrengöring av badrummet. Då får han en stund i lugn och ro och jag blir lugnad av vetskapen att badrummet blir rent samt att jag slipper göra det själv. Det är bara ibland som jag avbryter honom med gråtattacker och diskussioner om att:
1 VI MÅSTE BÖRJA SPARA PENGAR NU!
2 VI MÅSTE VERKLIGEN KÖPA NY SOFFA, DEN HÄR ÄR SÅ JÄVLA FUL
3 VI MÅSTE SKURA GOLVET NU DET VAR LÄNGESEN!
4 KAN VI INTE GÖRA NÅGOT ROLIGT JAG ORKAR INTE STÄDA MER.
5 VI BORDE FLYTTA
Alla dessa punkter plus några till brukar avhandlas under en enda städdag (obs, bara när jag är en pms-häxa.)
Ärligt talat fattar jag inte att Christian orkar. Han inte bara står ut, han får mig faktiskt att förstå att han älskar mig även när jag är sån här.
Idag gick jag in på hälsokostbutiken och frågade om hon hade något mot pms och det hade hon så nu ska jag börja äta lite piller och förhoppningsvis må lite bättre under pms-veckan.
En vecka före mens ungefär är det precis som att hela mitt liv blir omkullkastat och saker och ting får en annan färg. Soffan i vardagsrummet till exempel som är vit i färgen och som jag vanligtvis är ganska nöjd med (skulle vilja ha en ny, men ingen kris) blir den här veckan så vansinnigt ful och smutsig. I vanliga fall tycker jag att det viktigaste är att träffa vänner, umgås med Christian och må bra, men just under den här veckan blir jag den slaffsigaste människan i världen och det viktigaste blir att städa. Ja, så en gång i månaden ungefär jagar jag Christian med dammsugare och är allmänt jobbig. Han väljer oftast att sätta på hög musik och göra en grovrengöring av badrummet. Då får han en stund i lugn och ro och jag blir lugnad av vetskapen att badrummet blir rent samt att jag slipper göra det själv. Det är bara ibland som jag avbryter honom med gråtattacker och diskussioner om att:
1 VI MÅSTE BÖRJA SPARA PENGAR NU!
2 VI MÅSTE VERKLIGEN KÖPA NY SOFFA, DEN HÄR ÄR SÅ JÄVLA FUL
3 VI MÅSTE SKURA GOLVET NU DET VAR LÄNGESEN!
4 KAN VI INTE GÖRA NÅGOT ROLIGT JAG ORKAR INTE STÄDA MER.
5 VI BORDE FLYTTA
Alla dessa punkter plus några till brukar avhandlas under en enda städdag (obs, bara när jag är en pms-häxa.)
Ärligt talat fattar jag inte att Christian orkar. Han inte bara står ut, han får mig faktiskt att förstå att han älskar mig även när jag är sån här.
Idag gick jag in på hälsokostbutiken och frågade om hon hade något mot pms och det hade hon så nu ska jag börja äta lite piller och förhoppningsvis må lite bättre under pms-veckan.
måndag 20 augusti 2007
Damen ovanför
Så länge jag kan minnas har jag älskat att prata och umgås med äldre människor. När jag var riktigt liten ville jag ofta vara tillsammans med mamma och pappa och deras kompisar om de träffades. När jag blev äldre och var hemma hos mina kompisar kunde jag lika gärna sitta och prata med deras föräldrar. Så är det fortfarande, men jag saknar den äldre generationen i min omgivning. Det är inte heller lika ofta som jag träffar kompisars föräldrar och släktingar.
När vi flyttade ihop jag och Christian upptäckte jag att det bor en dam ovanför oss. Damen ovanför verkar väldigt rar och är en bit över åttio år. Det har blivit en del småpratande när vi har setts. Vid något tillfälle hjälpte jag henne i tvättstugan vid ett annat stannade vi i trappuppgången. Ja sånt där vanligt vardagssnack som man har med grannar som man faktiskt tycker är trevliga. Jag har vid några tillfällen utbrustit för Christian att hon är så himla mysig och man kanske kan adoptera damen till en liten extra farmor…
Precis innan semestern ringde damen ovanför på vår dörr. Hon undrade om det var vi som spelade så högt. Ja, sa jag. För vad skulle jag säga när vi precis då hade stereon på i rätt hög volym. Hon berättade att det var så jobbigt och att hon inte hörde tv:n på kvällarna och att hon alltid måste skruva upp så mycket. Artig som jag är bad jag så hemskt mycket om ursäkt, tackade för att hon kom och sa som det var och lovade bättring. Därpå kom jag på att vi nästan, nästan aldrig spelar hög musik. Och absolut inte på kvällarna.
Strax därefter bjöd vi vår fastighetsskötare, en synnerligen trevlig man i oidentifierbar ålder, på kaffe. Han fixade med trädgården och vi gick ut till honom. Så pratade vi om lyhördhet och vi berättade att damen ovanför tyckte att vi lät för mycket. Vår fastighetsskötare utbrast: Ni ska inte lyssna på henne… Alltså, hon hör saker. Bry er inte om det! Ni måste ju få leva och hon ska inte komma och klaga på er!
Ja, så åkte vi i lugn och ro på semester och när vi kom tillbaka mötte vi vår fastighetsskötare ute på gården. Han drog med oss in i trappuppgången och började viska med oss. Han hade stött på damen ovanför berättade han och till henne hade han sagt att ”Du ska inte klaga på Christian och Lotta. De är väldigt fina hyresgäster och jag kan inte tänka mig att de gör en massa oväsen av sig.” Hon blev ganska ilsk och svarade med att hon skulle flytta. Det tyckte han gott att hon kunde göra. Det hade hon tydligen hotat med fler gånger.
Tja, inte helt fel att ha en fastighetsskötare som tror så gott om en! Det är nog ingen risk att vi blir vräkta. Jag har inte längre några förhoppningar om mysiga fikastunder med damen ovanför. Det har snarare blivit så att jag i största möjliga mån försöker att undvika henne.
När vi flyttade ihop jag och Christian upptäckte jag att det bor en dam ovanför oss. Damen ovanför verkar väldigt rar och är en bit över åttio år. Det har blivit en del småpratande när vi har setts. Vid något tillfälle hjälpte jag henne i tvättstugan vid ett annat stannade vi i trappuppgången. Ja sånt där vanligt vardagssnack som man har med grannar som man faktiskt tycker är trevliga. Jag har vid några tillfällen utbrustit för Christian att hon är så himla mysig och man kanske kan adoptera damen till en liten extra farmor…
Precis innan semestern ringde damen ovanför på vår dörr. Hon undrade om det var vi som spelade så högt. Ja, sa jag. För vad skulle jag säga när vi precis då hade stereon på i rätt hög volym. Hon berättade att det var så jobbigt och att hon inte hörde tv:n på kvällarna och att hon alltid måste skruva upp så mycket. Artig som jag är bad jag så hemskt mycket om ursäkt, tackade för att hon kom och sa som det var och lovade bättring. Därpå kom jag på att vi nästan, nästan aldrig spelar hög musik. Och absolut inte på kvällarna.
Strax därefter bjöd vi vår fastighetsskötare, en synnerligen trevlig man i oidentifierbar ålder, på kaffe. Han fixade med trädgården och vi gick ut till honom. Så pratade vi om lyhördhet och vi berättade att damen ovanför tyckte att vi lät för mycket. Vår fastighetsskötare utbrast: Ni ska inte lyssna på henne… Alltså, hon hör saker. Bry er inte om det! Ni måste ju få leva och hon ska inte komma och klaga på er!
Ja, så åkte vi i lugn och ro på semester och när vi kom tillbaka mötte vi vår fastighetsskötare ute på gården. Han drog med oss in i trappuppgången och började viska med oss. Han hade stött på damen ovanför berättade han och till henne hade han sagt att ”Du ska inte klaga på Christian och Lotta. De är väldigt fina hyresgäster och jag kan inte tänka mig att de gör en massa oväsen av sig.” Hon blev ganska ilsk och svarade med att hon skulle flytta. Det tyckte han gott att hon kunde göra. Det hade hon tydligen hotat med fler gånger.
Tja, inte helt fel att ha en fastighetsskötare som tror så gott om en! Det är nog ingen risk att vi blir vräkta. Jag har inte längre några förhoppningar om mysiga fikastunder med damen ovanför. Det har snarare blivit så att jag i största möjliga mån försöker att undvika henne.
torsdag 16 augusti 2007
Fynd på Indiska
Häromdagen träffade jag Sally. Vi pluggade ihop och jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är snäll Sally. Hon har flyttat från stan och nu var hon alltså på besök. När vi sågs blev jag glad och lite flamsig. Ivrig att prata med henne och höra det senaste om hennes liv. Innan vi skulle gå och fika frågade Sally om vi inte kunde gå och titta på Indiska en sväng och det gjorde jag gärna. Jag strosade runt med henne och småpratade och hon skulle bara ha en liten väska till sitt pass och sina värdehandlingar eftersom hon skulle ut på en resa. Hon hittade en finfin väska. Så hittade hon ett bord med utförsäljning på liknande små väskor, men de var inte riktigt lika fina. Reabordet lockade i alla fall mig och jag började ivrigt titta bland de fina sakerna. Några dyra och några billiga. Som alltid när det är rea. Det var då jag hittade DET. Ganska stora askar utan lock i trä. Mörkt oljad ek. Precis som jag ville ha och den röda prislappen visade tio kronor. TITTA SALLY härjade jag. BARA tio kronor! Ja men vad ska du ha dem till och var ska du ha dem? JAG VET INTE MEN DE ÄR JU JÄTTEBILLIGA! JAG SKA KÖPA ALLA! Alla fyra? undrade Sally lugnt och log lite. JA! Så jag gick till kassan med fyra lådor balanserande i mina händer och var så där glad som jag kan vara när jag hittar riktigt bra fynd antingen till hemmet eller i klädväg.
En tjej som stod bakom kassan iakttog mig lite under tiden som jag gick till kassan. Hon undrade väl också vad jag ska med dessa till, men jag VISSTE att de skulle att göra sig någonstans hemma i alla fall. Lite nervös var jag för att det skulle visa sig vara dyrare och jag funderade på hur mycket jag skulle vara beredd att ge för dem. När jag var nästan framme vid kassan, med lådor travade upp till hakan, fnissig och förväntansfull säger hon, den där bakom kassan. URSÄKTA, men det där hör till vår inredning.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att Sally var med. Jag fortsatte att fnissa medan jag gick tillbaka med alla askar. Det kunde väl räckt med att jag tagit en med mig till kassan och frågat om priset. Sedan gick jag bort till ett hörn för att titta på DYRA taklampor, som för att visa att jag har råd, (fast jag egentligen inte hade det) och på något löjligt sätt försöka hålla masken. Jag fortsatte fnissa/skratta hela vägen ut från Indiska. Det var som sagt skönt att Sally var med och kunde skratta med mig. Eller åt mig.
En tjej som stod bakom kassan iakttog mig lite under tiden som jag gick till kassan. Hon undrade väl också vad jag ska med dessa till, men jag VISSTE att de skulle att göra sig någonstans hemma i alla fall. Lite nervös var jag för att det skulle visa sig vara dyrare och jag funderade på hur mycket jag skulle vara beredd att ge för dem. När jag var nästan framme vid kassan, med lådor travade upp till hakan, fnissig och förväntansfull säger hon, den där bakom kassan. URSÄKTA, men det där hör till vår inredning.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att Sally var med. Jag fortsatte att fnissa medan jag gick tillbaka med alla askar. Det kunde väl räckt med att jag tagit en med mig till kassan och frågat om priset. Sedan gick jag bort till ett hörn för att titta på DYRA taklampor, som för att visa att jag har råd, (fast jag egentligen inte hade det) och på något löjligt sätt försöka hålla masken. Jag fortsatte fnissa/skratta hela vägen ut från Indiska. Det var som sagt skönt att Sally var med och kunde skratta med mig. Eller åt mig.
söndag 12 augusti 2007
Åkersjönbilder
På väg norrut!
Jag och Christian åkte upp till Önrun
Albin
Ann-Sofie, Håkan och Albin
Jag och Eva-Lena
Jag och Eva-Lena
På utflykt till Ansättenscanyon
Oskar och Mattias har precis varit ute och åkt båt med Christian och Håkan
Vi åkte till en fäbod och fikade
Mamma med barnbarnen
Middagsdags!
Pragbilder
Christian vid minibussen
En lång resa så vi sov mycket! =)
Vi fick god mat och dryck hela veckan!
Många vackra byggnader i Prag!
Hela familjen Tidebrink!
Stadsvy, fotad av Mia
Jag och Christian med Prag i bakgrunden
Jag och Christian med Prag i bakgrunden
Karlsbron
fredag 10 augusti 2007
Sommarveckor
I en liten stuga som inte rymmer mer än en våningssäng och ett litet bord ska vi tränga ihop oss och sova i en vecka jag och Christian. I första anblicken känns det mysigt men när jag tittat runt i det lilla krypinet märker jag att det var längesedan det var bebott och det enda som bor där nu är spindlarna. Det är spindelnät i nästan varje hörn och jag vet att jag måste göra en ordentlig storstädning för att överhuvudtaget vilja sova där kommande dagar. Det är samma sak med storstugan där resten av familjen ska bo. Den är i stort behov av en grovrengöring och när allt är klart känns det mycket bättre.
Vi badar, springer, spelar fotboll, har vattenkrig i regnet, åker till vackra naturplatser, kollar på film, äter godis, busar med barnen, pratar, spelar spel, umgås… Att bara vara med min familj gör att jag känner mig väl till mods, stark och vacker. Jag får näring av dem.
Så ska vi åka därifrån vilket alltid jobbigt och ledsamt. Men den här gången är det lite lättare eftersom vi har nästan tre lediga veckor framför oss och vi ska åka vidare ner till Christians familj och senare till Prag. Jag vet att solen inte lyste hela veckan när jag var med min familj. Jag ser det på korten. Men det känns så. Ungefär som jag minns min barndomssomrar som så långa och soliga…
Efter en lång bilresa från Åkersjön till Tidaholm väntar en ännu längre minibussresa mellan Tidaholm och Prag. Ditresan delade vi upp i två sträckor och även om det är mycket tid i bil njuter jag av sitta still, se landskapet förändra sig och ägna tid till läsning, korsord, soudokko och musik. Det blir mycket flams och trams med Christians familj, mycket skratt.
Prag är en vacker stad. Jag tycker om att strosa där och jag tänker mycket på mamma och pappa då vi går där. De var där 1993 och jag vet att de båda tyckte om staden. Jag undrar var de gick vad de tänkte. Jag undrar vad pappa tyckte om, vad han fascinerades över. Säkert älskade han ölen, skrockade åt de löjligt billiga ölpriserna och skrattade åt att det var ekonomiskt lönsamt att dricka öl istället för vatten eftersom vattnet på restauranger ibland är tre gånger dyrare. Säkert gick han över Karlsbron med mamma och såg de vackra byggnaderna.
Pappasaknad
Mammalängtan.
Vi njuter av dagliga restaurangbesök och äter både lunchen och middagen ute. Skönt att bara kunna välja från en meny och slippa laga till själv.
Jag har haft en riktigt härlig sommar och jag tänker ha semester i två dagar till. Jag får se vad som händer i morgon. Nu ska jag gå och lägga mig, i morgon ska jag sova så länge jag vill och sedan ska jag gå och fixa lite presenter till Christian som fyller år på onsdag.
Sov så gott alla!
Vi badar, springer, spelar fotboll, har vattenkrig i regnet, åker till vackra naturplatser, kollar på film, äter godis, busar med barnen, pratar, spelar spel, umgås… Att bara vara med min familj gör att jag känner mig väl till mods, stark och vacker. Jag får näring av dem.
Så ska vi åka därifrån vilket alltid jobbigt och ledsamt. Men den här gången är det lite lättare eftersom vi har nästan tre lediga veckor framför oss och vi ska åka vidare ner till Christians familj och senare till Prag. Jag vet att solen inte lyste hela veckan när jag var med min familj. Jag ser det på korten. Men det känns så. Ungefär som jag minns min barndomssomrar som så långa och soliga…
Efter en lång bilresa från Åkersjön till Tidaholm väntar en ännu längre minibussresa mellan Tidaholm och Prag. Ditresan delade vi upp i två sträckor och även om det är mycket tid i bil njuter jag av sitta still, se landskapet förändra sig och ägna tid till läsning, korsord, soudokko och musik. Det blir mycket flams och trams med Christians familj, mycket skratt.
Prag är en vacker stad. Jag tycker om att strosa där och jag tänker mycket på mamma och pappa då vi går där. De var där 1993 och jag vet att de båda tyckte om staden. Jag undrar var de gick vad de tänkte. Jag undrar vad pappa tyckte om, vad han fascinerades över. Säkert älskade han ölen, skrockade åt de löjligt billiga ölpriserna och skrattade åt att det var ekonomiskt lönsamt att dricka öl istället för vatten eftersom vattnet på restauranger ibland är tre gånger dyrare. Säkert gick han över Karlsbron med mamma och såg de vackra byggnaderna.
Pappasaknad
Mammalängtan.
Vi njuter av dagliga restaurangbesök och äter både lunchen och middagen ute. Skönt att bara kunna välja från en meny och slippa laga till själv.
Jag har haft en riktigt härlig sommar och jag tänker ha semester i två dagar till. Jag får se vad som händer i morgon. Nu ska jag gå och lägga mig, i morgon ska jag sova så länge jag vill och sedan ska jag gå och fixa lite presenter till Christian som fyller år på onsdag.
Sov så gott alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
