Gamla ytligt bekanta

Sedan jag flyttade till Norrköping har jag stött på några gamla ytligt bekanta från Östersund. De har liksom jag flyttat hit. När vi bodde i Östersund kanske vi knappt hälsade på varandra, men bara för att vi alla nu är utbölingar på ny ort känner vi någon form av gemenskap. Ungefär som om man är utomlands och ser andra svenskar och hälsar och nickar i samförstånd bara för att man är just svensk.

För några år sedan träffade jag en person från Östersund och vi inte bara hälsade glatt på varandra, vi gick så långt att vi tog en fika tillsammans. Så bytte vi telefonnummer med löften om att snart höras igen och att fraser om att: det var ju så trevligt! Det var tre år sedan. För några dagar stötte jag på henne igen och vi båda utbrast: Meeeen heeeeeeeeeeeej! Å vad trevligt att se dig igen. Hur är det? Och bla bla bla. Så skulle hon gå och hon säger: det var jätteroligt att träffa dig, vi kan väl höras och det vore roligt att ses. Ja, vad kul svarar jag (och jag menar det faktiskt). Men jag har nog inte ditt telefonnummer fortsätter jag (jag har bytt telefon sen sist). Nej men det är lugnt säger hon, jag har ditt så jag hör av mig.

Jag stod bara lugnt och log. För det kändes ganska uppenbart att hon inte egentligen ville träffa mig. För det första har hon mitt nummer och skulle ju redan kunna ringa och för det andra så var hon inte jätteintresserad av att lämna ut sitt nummer. Det gör ingenting. Jag vet själv att det kan bli så ibland. Man tar upp telefonerna och ska byta nummer bara för att inse att båda parter redan har varandras nummer och så uppstår en liten pinsam tystnad då man kliar sig i huvudet och undrar vad nästa drag ska bli. Men det är ju så trevligt där, just då!