En fika i solen

Jag sitter för mig själv på ett café och att fika själv är en fröjd. Det har varit en innehållsrik vecka. Framförallt med tanke på att jag tidigare varit sjuk och slappat ganska mycket. Nu har jag fikat med kompisar, tränat, promenerat, tvättat… Tiden för mig själv har inte riktigt räckt till och nu njuter jag av att sitta ner och dricka en kopp kaffe.

Jag har blivit tillfrågad om att sjunga på Albins dop. Jag, sjunga inför publik. Det är nu det börjar, erbjudandena börjar trilla in och man kanske kommer att bli ”upptäckt”. =)

Problemet är bara ATT JAG INTE KAN SJUNGA! Senaste gången jag sjöng offentligt var väl i luciatåget på mellanstadiet någon gång. Jag stod placerad bredvid min bästa kompis och när jag skulle läsa en dikt blev vi båda så nervösa och skrattade hysteriskt mycket. De som känner mig vet att jag skrattar högt. Ibland lite för högt. Min kompis skrattade högre. Vi kunde inte sluta och till sist började jag gråta för att jag skämdes så mycket. Jag vågade inte titta på någon i rädsla för att börja skratta igen, eller för att någon skulle se mina tårar. I stället stirrade jag stint in i ljuset jag hade i handen och följden blev att jag nästan svimmade.

Jag vet inte om Ann-Sofie är medveten om vad hon gett sig in på då hon bett mig att sjunga… Men tanken är att vi tre systrar ska sjunga tillsammans och det vore roligt!

Att bli upptäckt förresten. Det var något jag ibland dagdrömde om som yngre. Jag ville nog bli såpaskådis eller modell. Jag visste att jag inte hade utseendet med mig för att bli modell, men jag skulle väl kunna passa för något tänkte jag. Så en dag blev jag stoppad på stan av några unga tjejer och de började: ”jo, asså. Vi tänkte bara fråga…”
Nu kommer det, tänkte jag och sträckte på mig.
”kan du köpa ut lite sprit till oss?”
nej, det kan jag inte, sa jag (kanske lite surt) och gick därifrån.
Jag berättade inte att jag inte hade åldern inne för att gå på systembolaget. Det var ju inte direkt något modellerbjudande, men jag såg i alla fall vuxen ut.
Nu för tiden hoppar jag jämfota av glädje vid de få tillfällen jag besöker systembolaget och måste visa legitimation.
Detta ständiga bekräftelsebehov!